piipoh

När jag blir arg, slutar jag prata eller så skriker jag.

Jag förstår mig inte på folk, asså ibland känns det som dom inte alls har hjärta, inte alls.

Ibland känns det som dom bara slänger ur sig massa skit till andra, asså bara för att?

Jag förstår inte, känns som att bara jag som har känslor ibland. Jag tänker liksom " vet han/hon att det han /hon sa nyss skada mig?"

När jag sitter själv, jag fantisera mycket, tänker mycket. Väggen bara trycker sig mot mig och jag känner mig faktiskt ensam, jag undrar om nån annan känner samma sak som mig, nu? Finns nån som skulle kunna känna smärtan jag känner? Hur ont det gör, hur trångt det blev helt plöstligt här i hela världen.

Och ibland säger jag inte varför jag är sur eller arg eller ledsen, men jag vill också att människan som gjort mig ledsen ska kunna förstå själv. Det känns som att massa ord bara trycks upp sig i min hals från magen,vill komma ur min hals och min mun, ut till människan jag talar med, men.. asså det går inte, jag fattar inte varför jag är så, varför prata jag inte när jag väl ha chansen!? Varför ska jag låta nån annan styr mig så mycket? Och jo här sitter jag och är skitledsen för saker o ting. Men det är inte alls lätt för mig att prata, ta ut känslor på det sättet att prata eller säg ifrån helt enkelt. Jag kan aldrig göra det. Inte säga nej, ingenting. Ist så blir jag ledsen för en annan människa, andra tar för mycket plats.

Som att drömma, prata i sömnen, asså man skriker ju och slåss allting, men det går slowly i drömmen, orden man skriker hör ingen annan, bara man själv, man hör att man försöker. Så är det för mig.

Jag vill försvinna, samtidigt vill jag finnas.

---